Stockholm, att flyga

Stockholm, Hemma, fokuserar blicken på en målning jag gjorde för trettio år sedan. Att flyga heter den. Handlar om att våga bli en människa, den man är avsedd att bli. Att ta ett steg ut i det okända. Nu ser jag att den flygande varelsen saknar ben. Och det slår mig att man en gång måste landa. Att landa utan ben och fötter, hur bra är det?

Åmål, semester

Åmål, Sommarkväll på campingen, vindstilla, bara lätta krusningar på Vänerns vatten. Solen glittrar, vattnet kluckar. Disken undanplockad. Kvällsgroggar, kaffe här och var. Ett korsord, en deckare. Vila. Vila. Vila.

Paris, allt har en ände

Paris, Länge har man vetat att jorden är rund. Ändå har föreställningen om en platt jord levat kvar länge. Jag står i övre änden av rue des Bernadins nära Sorbonne i Quartier Latin. Och kommer inte längre. Tanken om den platta jorden dyker upp.

Om man tänker sig en lång vandring rakt fram i något väderstreck skulle den platta jorden någonstans nå sitt slut. Hur ser slutet ut? Ett ofattbart Intet? Eller en mur som i änden av denna lilla Parisgata? Jaha, här slutar världen, bara att vända – eller ska vi hacka ett hål?