Sverige, ruttet hos Toys"R"Us

Sverige, jag växte upp med föreställningen att flickors och pojkars världar var biologiskt bestämda och helt olika. Så gammal är jag. Ändå minns jag min korta dockperiod som en lycklig tid med en mamma som lät mig hållas, och – tror jag – tyckte det var lite roligt.

Men att fortfarande Toys"R"Us skickar ut en våldsamt förlegad genusbild i sin färska katalog till alla barn och hushåll är katastrofalt. Alla flicksaker är rosa mot en rosa bakgrund. Alla pojksaker ligger mot blått. Även Lego är en pojksak. Flickor kan inte bygga, bara vara gulliga.

Och barnen på bilderna intar inte sina symboliska poser spontant som av en en biologisk styrning. Nej, de är hårt regisserade. Dåligt Toys"R"Us, riktigt dåligt!

Krakow, hjälte bakom glas

Krakow, runt hörnan blir jag stirrande på en arbetets hjälte från 1964 som också liknar den där ariske arketypen från 1940. Utmejslade, kraftfulla drag och en visionär, något allvarlig blick som ser över och bortom mig mot ett hägrande fjärran. Samtidigt ett androgynt, nästan feminint drag i ansiktet – läpparna och ögonbrynen.

Nu har vi 2009 och den bleksiktige hjälten bakom glas har degraderats till att visa upp en blårutig kortärmad skjorta som nog ingen vill köpa. Så kan det gå.

London, var det någon där?

London, har ställt kameran på fast underlag för att kunna använda lång slutartid i svagt kvällsljus. Effekten blir att passerande människor blir genomskinliga, som slöjor, löses upp och försvinner. Som människor man mött, som passerat, bleknat bort och bara finns kvar som fragment. Den långa slutartiden i kameran har samma effekt som tiden man lever – en del av spåren av det som skedde suddas ut.