Stockholm, för två månader sedan tog jag bilden, men lät den ligga kvar i en mapp långt, långt bort. Snön stod mig upp i halsen. Nu, med lite distans känns den helt okej.
Stockholm, när man blir äldre får man vingar och flyger ständigt genom sina egna åldrar, ett slags tyngdlöshet. Med lätthet är jag barnet som med ett ansikte gapande av hänförelse kommer att lyssna på den fantastiska berättelse som strax ska berättas. Borta är tiden.