Vingrau, i järnsängar

Vingrau, gamla kyrkogården. I järnsängar för den långa vilan.

Lapardelle-Puilaurens, fragment av dåtid

Lapardelle-Puilaurens, ett örnnäste, ett av Cathar-slotten i pärlbandet längs den gamla gränsen mellan Languedoc och Roussillon, ett fragment av en dåtid. När tramontane-stormen viner är det omöjligt att gå upp dit, i lugnt väder är det möjligt för inga pilar skjuts, ingen försvarar. 

Stenarna andas ordlöst. Jag säger inget, bara betraktar. 

Vingrau, stolarnas stol

De första stolarna väntar 

Vingrau Stolarnas stol, medelhavsmodellen med mjuk sits i flätad bast. De första möblerna blev två väl använda stolar från loppmarknaden. De har sin okända historia. Vi öppnar upp och vänder dem mot platanens vindprassel utanför. Sitter sen som folk har gjort under hundratals år, med ett glas vin, en korvbit och oliv. Och häromdagen fick jag veta att precis här, i bergen bakom, kom Hannibal tågande med sina elefanter, från Spanien på väg mot Rom. Nu händer inget särskilt. Inte just nu.

Urljud av vind och vatten

Platser som jag återkommer till, det finns ett par stycken. Klippor med sol och vind i ansiktet och som, när jag blundar, tar plats inom mig, med urljuden av vind och vatten. Och växer till något mycket större. Som man kan förtränga, tveka om, ana eller ta till sig och ha insikt om. Sen, med energin mot ryggen går jag därifrån, min kyrka på klippan.