Stockholm, himlen är inget tak

Stockholm, som två vänner följs de åt en stund innan de skiljs, månen och planeten jag borde veta namnet på. För inte så länge sen trodde många att himlen var ett uppspänt tak, och att planeter och stjärnor var små hål som släppte ner ljuset från Guds himmel där bortom till människorna. När min dotter var fem frågade hon "hur kan himlen hålla balansen?". 

Nu vet vi bättre. Det är inget platt tak däruppe, och himlen kan inte tippa omkull.

Kunskapsteori handlar om mänsklig logik som ett verktyg att förstå den sinnligt uppfattbara världen. Både de minsta fysiska partiklarnas egenskaper och universums tillkomst och utveckling. Och det som finns bortom det nu kända minsta och bortom universum, allt längre bort i rum och tid.

Men bortom logiken når inte vetenskapen. Den är fånge i det mätbara och våra hjärnor som bygger logik med språk. I miljontals år har människor blickat mot stjärnhimlen och undrat varför vi lever och varför allt finns. Vi kommer fortsätta att undra.

Beirut, i väntan på barnen

Beirut, tidig vår, innan Israels senaste bombardemang. Denna pinade stad som bombats och återuppbyggts och bombats igen. 

Men nu vet vi ännu inget om det senaste kriget, det har inte kommit än. Vårsolen lyser in över bilbanan, de disneyliknande figurerna i glada färger öppnar famnen mot alla barn. Än står bilarna uppallade och stilla, men snart kommer barnen, skratten, glädjen och ett sprudlande liv. Före bomberna. Och efter bomberna. Det är världens hopp.

Stockholm, i gråskala

Stockholm, sitter på våning tretton, riktar kameran mot väst, zoomar in. Klockan är fem på eftermiddagen, den grå himlen börjar mörkna och snön från igår ger kontrast mot svarta skorstenar och plåttak.

Nu ett par timmar senare när jag tittar på bilden ser jag bara gamla hus. Av en slump skar zoomen ut en bild utan nya hus.

Stockholm är inte proppad med bara gamla hus. Det är inte en statisk, smutsig stad. Folk ser inte ut som och beter sig inte som på femtiotalet. Och en bild berättar aldrig hela historien.

Serrekunda och Stockholm, kvinnor arbetar

Serrekunda och Stockholm, tavlan hänger i hyddan i Serrekunda, Gambia. Ser den varje morgon, varje kväll några dagar. Kvinnor lagar mat, kvinnor sköter barn och hade tavlan varit större hade vi sett kvinnor som hackar i den torra jorden, odlar, skördar. Med en ännu större tavla hade vi sett kvinnor som säljer ägg och grönsaker på marknaden en bit bort. Och männen? Läser, sysslar med abstrakta ting i skuggan av ett träd. Eller promenerar, drar ett bloss och tänker.

Vinter i Stockholm, förra året. Mitt i centrum har Dansteatern riggat upp ett slags installation. Kvinnor som hugger ved så det ångar. Vi ser svingande armar och hör yxorna dunka mot vedklampen. Vi hör också motorsågar som kapar timret. Det är män som sågar. Motorsågen är roligare än yxan!

Tvärs Afrika, Coca Cola

Tvärs Afrika, en av mina kollegor på jobbet, med rötter i Syrien, berättade idag att hans pappa var med när Pepsi introducerades i landet. Än idag så kallar han all läsk för Pepsi. Vilken braksuccé för ett varumärke att ge namn åt alla läskedrycker!

Globala Coca Cola finns överallt, det vet alla. Så varför dra upp den saken? Jo, för jag blir ändå lite paff när jag ser cola-flaskan med namnet på tgrinja där på cafébordet i Asmara, Eritrea, Östafrika. Ett ganska slutet land när det gäller import av varor utifrån.

Lika förvånad blir jag när den välkända loggan dyker upp på en plåtskylt, uppspikad högt i ett träd, mitt i ingenstans, en bit utanför byn Khouboni i Gambia, Västafrika.

Hmm, den måste smaka gott den där läsken, kanske ska prova en till helgen!

Stockholm, att se och att inte se

Stockholm, idag på cykeln hemåt. Eftermiddag drygt halv fem och jag stannar för att ta en bild. Det här är min vanliga väg till och från jobbet. Jag ser samma hus, samma gator och säkert nästan samma människor varje dag, men utan att verkligen se dem. Jag noterar att de finns, utan att betrakta dem, tänker inte på färger eller hur fönster och dörrar ser ut. 

Ibland på sommaren tar jag mig till turisttäta platser i Stockholm för att själv leka turist ett tag. Och det blir som att se genom nya glasögon.

Samma sak nu när jag stannar cykeln och plockar fram kameran – jag ser skönheten, märkvärdigheten, i dessa fina hus i Gamla Stan och den frusna vattenspegeln framför. Kära kamera, gamla vän, du hjälper mig verkligen att se och att upptäcka!

Valdemarsvik, tid att drömma

Valdemarsvik, tidig morgon, snabbfrukost, väskorna sitter redan surrade på hojen, sidoväskor, packrulle och tankväska. En kylig, frisk morgon, dimmig, våt. Hjälmen på, motorn sjunger igång, tryggt, lågmält, och iväg. Rullar fram på en smal, lite kurvig väg. Solen börjar skymta, klättrar upp mellan träden. Bländad. Stannar till efter en timme eller så, sträcker på ryggen, på benen, kollar packremmarna, allt verkar okej, upp och iväg igen. Ler. Det blir en lång dag på vägen. Söderut till någonstans. Det är en dagdröm. Att vänta på våren är att dagdrömma.

Genève, musik för pengar

Genève, rue du Mont-Blanc, längst upp nära järnvägsstationen. En gammal man spelar positiv. Bredvid ligger hans katt under ett par filtar. Samtidigt som han spelar läser han i ett par av de många gratistidningar som finns att hämta lite överallt. Han verkar inte särskilt engagerad i musiken.

Jag föreställer mig en kille med en iPod kopplad till en högtalare. Läser förstrött i några tidningar, hoppas få in lite pengar. Och jag är säker – han skulle inte få en enda centime. Skillnaden är ett batteri istället för en vevande arm. Och lite mer. Den gamle mannen med sitt positiv är en del av varumärket Genève som killen med iPod inte skulle vara. En krydda av pittoresk charm i en traditionell och lite gammaldags stad.

La dune de Pilat, mera sand...

La Dune de Pilat, igår berättade jag om Europas största område med sanddyner, Slowinski Nationalpark på polska östersjökusten. Dagen innan om Cap Ferret (på den engelska bloggen). Nu förstår jag att den finns en koppling mellan bilderna. Bortom alla båtar som ligger hjälplöst spridda i sanden vid ebb tornar en enorm sanddyn upp sig, slickad och ständigt omformad av Atlantens vågor. Det är La Dune de Pilat, ungefär i höjd med Bordeaux. Jag var aldrig uppe på toppen och därför minns jag dynen mest som en bild. Men som det mesta i detta land är nog också denna dyn helt magnifik. Den är störst i Europa, 2,5 km lång och 1,5 bred. På höjden når den 120 meter. Hur många liter sand vet jag inte...

Slowinski Nationalpark, sand, sand, sand

Slowinski Nationalpark, vi kryssar fram genom Gdansk på våra hojar, följer sen kusten västerut och landar vid ett ökenliknande område med höga dyner. Det är mitt i sommaren, när vi klättrar uppåt känner vi oss som klumpiga astronauter på månen i de tunga kläderna. Det är hett och sanden är bländande vit. En fantastisk plats. Det här de största sanddynerna i Europa. Vi sitter här ett tag som alla andra. Det är storslaget men vi vet inte vad vi ska göra med det hela utom att bara sitta en stund. Sen kanar vi ner till motorcyklarna och snart gör fartvinden livet mer bekvämt igen.