Serekunda i Gambia och Nong Khai i Thailand, och det kunde vara på tusentals andra platser. Men inte överallt. Taxi- och busschaffisar dekorerar vindrutan och intstrumentbrädan med små leksaksdjur, plastblommor, tomtar, glitter och alla möjliga och omöjliga saker. I Afrika och Asien men sällan i Europa.
Stockholm, Varje vår samma sak. Ur den bruna jorden ploppar en massa blommor fram. Häpen och förundrad går jag runt och tittar. Ibland utan kamera. Men ser som en kamera, komponerar, skär ut, betraktar. Låter det sedda sjunka in. Eller går in i det sedda. Och just i sådana ögonblick stannar tiden, blir ögonblick bortom tid, ett slags evigheter. Det här är vårlök, min favorit.
Kumasi, jag sitter på trappan utanför frisören. I skuggan. Barn springer förbi, hundar. En kvinna som varit och handlat. Och en bil som guppar och knixar sig fram. Och jag tänker på dessa gator som inte är gator. Stenar, hål efter störtregn. Vattensamlingar som dröjer kvar, malariamyggor. Och jag tänker att det är också mitt problem. Kunskapen leds runt hela jorden, nätverken mellan människor kommer att binda oss samman. Nationsgränser får mindre betydelse. Det finns tusen lösningar hur man fixar en gropig gata. Hur man utrotar malariamyggor. Snart, mycket snart är gatan en riktig gata.
Istanbul, i denna rörliga tid har han hamnat helt rätt. Mannen med det mobila företaget erbjuder telefon, fotostatkopior, digitala utskrifter och mycket mera, allt drivet av eget elverk. Med det enda störande momentet: bensinmotorn som skapar ström. Imorgon kanske ersatt av solceller. Finns där du finns. Om du finns i Istanbul.
