Krakow, nej, nej, nej, nej.

Krakow, Går förbi en lekpark med skylt på staketet: Förbjudet att cykla, förbjudet att sparka boll, förbjudet att klättra upp på gungställningen, förbjudet att klättra upp på målställningen, förbjudet att gunga fyra barn samtidigt på gungbrädan, förbjudet att gunga två barn samtidigt i gungan, förbjudet att gå med böjd kropp, förbjudet att ta med sin vovve. En enda tillåten sak uppmanas barnen att göra i denna lekpark: slänga skräp i papperskorgen.

Det har knäckt alla.

Parken är tom.

Hardangervidda, ute och inne

Hardangervidda, Norge, Mil efter mil, ödsligt, storslaget och öppet. Efter en dags färd genom högplatån, genomblåst och med fartljuden kvar i öronen reser jag tältet, kryper in och lägger mig på rygg. Litet, avskärmat, skyddat.

Kanske är det kontrasten ute/inne som gör att jag älskar att ligga så här på rygg, lyssna på naturljud utifrån och titta på tältdukens ljusskiftningar och rörelser i kvällsvinden. Och kanske för att det är så här vi legat under årtusenden, på marken, mitt ute i naturen. När mörkret fallit. Det känns bra.

Stockholm, förstummad på Sergels torg

Stockholm, Jag  har just varit på Moderna Muséet och sett Clay Ketters väggbitar, strukturer och inredningar. Sedan den stora utställningen med 70-talsfoto. Går nu diagonalt över Sergels torg där folk står i små klungor med vajande flaggor.

Stannar till med kameran i hand och plötsligt formerar sig en grupp mitt framför mig. Inte konst, inte teater, det här är verklighet. Står som förstummad och bara stirrar. Sorg över det dagliga våldet, glädje över kampen för frihet. Den dagliga och outtröttliga.