Lieuran-Cabrières, många hus har jag målat av. Dessa väggar, lite senare på kvällen, runt nio sommartid, när solen gått ner bakom någonstans. Dessa väggar. De får en inre lyskraft, varmt gula, mot ockra, och framför ligger luften tät av timjan och rosmarin. Cikadorna i träden därborta raspar outtröttligt på. Och det är som om luften får ett slags fuktighet som är alldeles torr.
De där husen står kvar som de nästan alltid stått. Ett fönster har murats igen eller tagits upp, annars ändras nästan inget. Ibland är det skönt att mäta sin egen existens mot sådant som inte förändras. Istället för barnen som så snabbt växer upp, föräldrarna som kroknar och dör. Årstiderna. Allt som påminner om den puls man ingår i. Och jag får väl sluta med att säga 'carpe diem!' även idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar