Korsör, att föra hundar

Korsör, Stannar framför en skylt och tycker danska är ett roligt språk.

Kigali, som en stoppad film

Kigali, Ibland hittar man något i en bild, en del eller detalj. Man beskär och formar på så vis en ny bild från den första. Jag tycker om berättelser, och därför bilder som vill berätta något. Men det är inte alltid jag ser berättelsen, bara vet att den finns där. Gåtfullt, som en fryst filmscen.

Krakow, rullande skönhet

Krakow, förra sommaren, frihandskonsten erövrar industridesignen? Eller åtminstone en roligare resa!

Globalt, ta på dig masken nu!

Globalt, Vilka förväntningar har läraren på mitt beteende? Och hur ska jag visa att jag uppskattar lärarens sätt och person så att jag själv upplevs, inte som inställsam, men som duktig och ambitiös?

Det här är ett spel som ständigt pågår i varje klassrum. Det är ofrånkomligt. Det är som att läraren skapar en mask framför varje elevansikte: Slarv-Fia, Flit-Lisa, Dum-Gösta…

I e-lärande, distansstudier, slipper man mycket av dessa orättvisor. Fokus läggs på vad den studerande faktiskt presterar. Lärandet kommer i centrum, inte kroppsspråket och rösten.

Bilden gjorde jag för femton år sen. Den är fortfarande giltig – skola är för många ett statiskt fenomen.

Kigali, konsten att vara elegant

Kigali, Rwanda, Alla dessa ting som berättar vem jag är, och hur jag blir den mest elegante mannen. Tack nu vet jag!

Kigali, skriva utan att veta

National Community Work och alla är ute och jobbar?

Kigali, Rwanda, Staden ligger öde fastän det är förmiddag. Allt är stängt. Denis, taxikillen, har berättat att det är National Community Work idag. En dag i månaden ska alla, kvartersvis eller i byar, göra ett gemensamt arbete för landet. Det kan vara att städa upp en gata, renovera en skolbyggnad eller plantera träd. Men var är alla som nu är ute och jobbar?

Rwanda fyller mig med frågor. För drygt femton år sedan högg grannar igen ihjäl varann med machetes, och två miljoner människor är borta. Orsakerna är oklara, men historien med tidigare belgisk kolonisering och fransk inblandning anses ha byggt upp konstlade motsättningar mellan de två folken Hutu och Tutsi. Traumat måste vara helt ofattbart.

Ändå, i Kigali ses bara lågmäld vänlighet. Jag tittar noga men ser inga spänningar, inga elakheter.

Antagligen kan allt förklaras och förstås. Historien är komplex. Jag vet att jag kan för lite, och att antagligen alla idag är ute och jobbar för det gemensamma. Och det är bara jag som inte ser.

Stockholm, flicka räddar Moderna Museet

"Fred", av Axel Lieber, på Modernautställningen 2010 som öppnar idag.

Stockholm, Moderna Museet,

Jag stannar vid den roliga skon som Axel Lieber har fixat till. Det kommer en familj med ett par tvillingflickor, runt fem år. "Titta vilken rolig sko" säger pappan, "undrar vilken fot den passar på?" "En spindel!" kommer det blixtsnabbt från en av flickorna. Så perfekt, den har ju åtta fötter. En stillastående spindel, eller en som hoppar jämfota!

För mig har flickan gjort upplevelsen mycket större – fantasin har fått extra input! Jag börjar tänka på föremålen och vad som finns runt omkring. Omgivningen påverkar konsten. Mycket!

MM har alltid gjort mig deprimerad. Jag går in genom glasdörren, fortfarande förväntansfull och glad, men går alltid ut med lednsa hängveck. Detta slutna och kvävande betonghus begår lustmord på nästan allt som visas där. Det värsta exemplet var en utställning med Matisse-skulpturer i museets barndom. Konst i allmänhet och kanske Matisse-skulptur i synnerhet kräver rymd och luft. Nu visades dom sorgligt hopträngda som på ett tillfälligt halvmörkt lager.

Det finns många goda exempel på byggnader som lyfter fram konsten istället för att misshandla. Ett sånt är MAXXI i Rom som öppnade i våras.

Nya museet MAXXI i Rom, ett fantasihus gjort för konst!

Ett förslag i all blygsamhet: Riv de fula husen och bygg nytt på denna högt belägna plats med utsikt över vattnet, med rymd, och sneda golv och labyrintiska överaskningar. Ta med den okända flickan och hennes kompisar på studieresa till MAXXI och låt sen barnen bestämma hur ett riktigt Moderna Museum i Stockholm ska se ut!

Orvieto, ruvar på en hemlighet

Orvieto, etruskstaden på det vulkaniska berget i Umbrien

Orvieto, ruvar på en hemlighet. Staden är byggd på ett vulkaniskt berg. I berget har etruskerna under historisk tid grävt ett nätverk av gångar och grottor. Långt ner fanns dricksvatten. För att komma åt vattnet grävde man smala, djupa schakt rakt ner i berget. Hålen är rektangulära och cirka 60 gånger 80 centimeter. Och djupa, mycket djupa.

Här kommer det gåtfulla. För att kunna gräva djupt ner måste man kunna se. Inne i bergsrummen är det kolsvart. Och för att gräva måste man kunna andas. Men där nere i hålet finns inget syre. Ändå lyckades man och ingen vet hur.

Varje tid och varje kultur har sin fungerande kunskap. För varje problem finns i ett unikt sammanhang i tid och rum. Och i kunskaper om sammanhanget finns gåtans svar.

Ystad, fötter i berget

Ystad, en frisk majvind från nordväst mellan Järrestad och Gladsax. I hällen finns fotspår inhuggna från den tid vi kallar bronsålder. Jag känner med fingertopparna de naggade konturerna efter knackningar och slag. Hur lång tid tog det att skapa ett avtryck av en fot? Och hur tänkte man?

Stockholm, med lite distans...

Stockholm, för två månader sedan tog jag bilden, men lät den ligga kvar i en mapp långt, långt bort. Snön stod mig upp i halsen. Nu, med lite distans känns den helt okej.

Stockholm, borta är tiden

Stockholm, när man blir äldre får man vingar och flyger ständigt genom sina egna åldrar, ett slags tyngdlöshet. Med lätthet är jag barnet som med ett ansikte gapande av hänförelse kommer att lyssna på den fantastiska berättelse som strax ska berättas. Borta är tiden.

Stockholm, som heta källor

Stockholm, minus 21 grader och det fortfarande öppna, strömmande vattnet tycks sjuda, nästan koka. Det ångar. Solen berättar att vi närmar oss slutet av februari. Snön knarrar under skorna som i Norrland. Detta är riktig vinter!

Från insidan, vad säger handen?

Från insidan, jag bestämde att måla en hand. Började med konturerna av min egen. Öppen hand, fredlig eller aggressiv, hand som arbetat eller som kommer att arbeta, gammal eller ung, hjälpande eller sökande... Konturerna var lätta, innehållet och uttrycket svårare. Vad skulle just den här handen berätta?

När det nu blev som det blev är bilden intressant åtminstone för mig själv. Den väcker frågor och ger möjligheter. Och ingenting är någonsin självklart.

Från insidan, en höstpromenad med babyn

Från insidan, det var längesen, barnet var helt litet. Det var på hösten, en ruskig höstkväll, och föräldrarna tog en promenad. Modern ser glad ut, fadern kanske lite oroad. De tycks inte märka hur kallt och blåsigt det råkar vara. I verkligheten såg föräldrarna inte alls ut så här, och det fanns ingen hund. Men det kunde ju inte barnet veta.

Inifrån, moln, rök och tomprat

Inifrån, en del bilder står på golvet och liksom väntar på att få komma upp på en vägg. Tiden är inte kommen eller så är den passerad. Sådana bilder blir på ett sätt som nya varje gång jag ser dem. Och jag undrar, vad handlar den här om: moln, rök eller tomprat?

För övrigt verkar det vara en man som inte ser dig men som gärna själv vill synas. Jag kan tycka att han är löjligt klädd.

Faugères, åh vilket bröd!

Faugères, åh vilket bröd! Ett par glas av det där örtiga vinet i en immig flaska, späckat med grenache, cinsault och lite carignan, traditionella druvor, ett par oliver och en soltorkad korv. I en slänt. Ett enkelt minne, en bagatell. Som stannar.

Helt nära, ett djur som står och en man som väntar

Helt nära, en kall dag igen. Det lilla dekorerade djuret skakar och huttrar. Den store mannen väntar lugnt och stilla på att djuret ska sätta sig ner och göra vad det ska. Men det gör det inte. Jag blir stående en stund, på något sätt häpen. Går sedan därifrån med en ödmjuk känsla av att ha upplevt något viktigt.

Från insidan, Fisk och Fågel

Från insidan, idag målade jag en historia. Den är om en Fisk och en Fågel som levde många år tillsammans. Fågeln uppe i luften och Fisken djupt nere i havet. En dag försvann den lilla fisken, och Fågeln blev helt ensam högt uppe i luften. Det var historien. Men på målningen finns Fisken kvar och Fågeln är borta. Så att titta på bilden är inte detsamma som att lyssna på historien.

Nya Zealand, det stora svala

Sydön, ostkusten långt söderut, sommar. Mitt i vår djupa, vita vinter ser jag den här bilden. Och minns den märkligt svarta sanden, det alldeles friska havet och den ljust klarblå himlen. Och saltet i luften. Och vinden. Och vågorna som rullar, rullar, rullar. Först var Bilden, sedan kom Ordet. Var det så?

Kvarnvik, snö på taket

Kvarnvik, I går ringde en god vän från trakten för mitt sommarhus. Snön ligger djup på taken, mycket djup. Och taken är kanske inte de allra starkaste. Så jag åkte ner och skottade tak. Också på den här lilla stugan med sin tjocka, vita mössa. Solen sken, snön gnistrade, vindstilla och ett par domherrar som småpratade i ett snår. En vinterdag som när man var liten.

Stockholm, infrusen båt, bortflugna ord

Stockholm, jag gick förbi i morse och hade texten klar när jag tog bilden. Ord som berättade om helt andra saker. Nu är det kväll och de är borta. För mycket har hänt under dagen. För många tankar, samtal, ord. Kvar finns bilden med den infrusna båten, isen och ljuset.

Stockholm, Kronprinsessan lägger sista stenen

Lite skymd bakom Sten Nordin, finansborgarråd, står Viktoria och väntar på att lägga ner en sten

Stockholm, igår samlades människor som ville se när Kronprinsessan Viktoria la sista stenen i Norrbros trottoar. Bron, som började byggdes 1797, har under senare tid råkat i ett allt sämre skick. Regn- och smältvatten har läckt ner i Medeltidsmuseet under bron, och renoveringsarbetet har pågått under några år. Gustaf III la första stenen och Viktoria den sista. Vi var inte så många som såg när stenen kom på plats, vi skymde varann.

På havet, möten

På havet, från olika håll, åt olika håll men vi möts en tid.

Från insidan, att färdas

Från insidan, att färdas är alltid trevligt.

Stockholm, i skarven mellan natt och dag

Stockholm, den magiska vintern bara fortsätter. Trädens grenar är målade i snökristaller och Münchenbryggeriet ner mot Söder Mälarstrand tittar fram som ett jättestort pepparkakshus. På väg till jobbet – vi är ganska många som väljer att gå. Av någon anledning börjar jag tävla med alla framför mig och måste absolut passera och komma före. Men stannar, fäller ut stativet och blir sist igen. Hmmm... lite knäpp.

Stockholm, att bo på ishavet

Stockholm, båtarna ligger på rad utmed Söder Mälarstrand, infrusna och tysta. Vissa är ödsligt mörka medan andra puttrar och andas ånga genom rör och skorstenar. Här finns människor. Här och var en morgonlampa tänd, en frukostmacka och en formidabel utsikt: tvärs över Riddarfjärden ligger stadshuset och därborta Gamla Stan.

Stockholm, staden vaknar

Stockholm, kall vintermorgon och jag promenerar till jobbet: Söder Mälarstrand, Gamla Stan och Sergelgatan. I backen ner mot Söder Mälarstrand finns utsikten över Riddarfjärden mot Stadshuset. En kanske utsliten vy, men jag tycker mycket om den.

Himlen är klar, luften kall och ren, Ingen vind. Snön knaprar under fötterna. Då och då fäller jag ut stativet och stjäl en bild.