Stockholm, som heta källor

Stockholm, minus 21 grader och det fortfarande öppna, strömmande vattnet tycks sjuda, nästan koka. Det ångar. Solen berättar att vi närmar oss slutet av februari. Snön knarrar under skorna som i Norrland. Detta är riktig vinter!

Från insidan, vad säger handen?

Från insidan, jag bestämde att måla en hand. Började med konturerna av min egen. Öppen hand, fredlig eller aggressiv, hand som arbetat eller som kommer att arbeta, gammal eller ung, hjälpande eller sökande... Konturerna var lätta, innehållet och uttrycket svårare. Vad skulle just den här handen berätta?

När det nu blev som det blev är bilden intressant åtminstone för mig själv. Den väcker frågor och ger möjligheter. Och ingenting är någonsin självklart.

Från insidan, en höstpromenad med babyn

Från insidan, det var längesen, barnet var helt litet. Det var på hösten, en ruskig höstkväll, och föräldrarna tog en promenad. Modern ser glad ut, fadern kanske lite oroad. De tycks inte märka hur kallt och blåsigt det råkar vara. I verkligheten såg föräldrarna inte alls ut så här, och det fanns ingen hund. Men det kunde ju inte barnet veta.

Inifrån, moln, rök och tomprat

Inifrån, en del bilder står på golvet och liksom väntar på att få komma upp på en vägg. Tiden är inte kommen eller så är den passerad. Sådana bilder blir på ett sätt som nya varje gång jag ser dem. Och jag undrar, vad handlar den här om: moln, rök eller tomprat?

För övrigt verkar det vara en man som inte ser dig men som gärna själv vill synas. Jag kan tycka att han är löjligt klädd.

Faugères, åh vilket bröd!

Faugères, åh vilket bröd! Ett par glas av det där örtiga vinet i en immig flaska, späckat med grenache, cinsault och lite carignan, traditionella druvor, ett par oliver och en soltorkad korv. I en slänt. Ett enkelt minne, en bagatell. Som stannar.

Helt nära, ett djur som står och en man som väntar

Helt nära, en kall dag igen. Det lilla dekorerade djuret skakar och huttrar. Den store mannen väntar lugnt och stilla på att djuret ska sätta sig ner och göra vad det ska. Men det gör det inte. Jag blir stående en stund, på något sätt häpen. Går sedan därifrån med en ödmjuk känsla av att ha upplevt något viktigt.

Från insidan, Fisk och Fågel

Från insidan, idag målade jag en historia. Den är om en Fisk och en Fågel som levde många år tillsammans. Fågeln uppe i luften och Fisken djupt nere i havet. En dag försvann den lilla fisken, och Fågeln blev helt ensam högt uppe i luften. Det var historien. Men på målningen finns Fisken kvar och Fågeln är borta. Så att titta på bilden är inte detsamma som att lyssna på historien.

Nya Zealand, det stora svala

Sydön, ostkusten långt söderut, sommar. Mitt i vår djupa, vita vinter ser jag den här bilden. Och minns den märkligt svarta sanden, det alldeles friska havet och den ljust klarblå himlen. Och saltet i luften. Och vinden. Och vågorna som rullar, rullar, rullar. Först var Bilden, sedan kom Ordet. Var det så?