Stockholm, alla har inte ett slott

Stockholm, här och var finns koloniområden som lungor inne staden eller i utkanterna. Som här i Tanto. Med Årstavikens vatten i knät och Högalids husväggar bakom ryggen. Nu ligger myllan svart och fjolårsväxterna bruna slickade mot marken. De flesta odlar grönsaker, örtkryddor och blommor. Men här och var finns någon som avviker. Har man inget slott kan man ändå anlägga en slottspark. Compact gardening...

Asmara, Dawit Isaak och körkort

Asmara, dagen börjar med en caffè macchiato på kafét på huvudgatan där alla känner varann. Solen strilar försiktigt ner genom den svala och lite tunna luften, vi är ganska högt upp – 2 400 meter över havet. Ingen annanstans har jag mött så många genuint vänliga människor. I ingen annan huvudstad har jag kunnat gå helt trygg hem till hotellet, sena kvällar genom smala, mörka gränder.

Idag finns ett upprop i de största svenska dagstidningarna: Frige Dawit Isaak nu!

Körskolans små slitna Fiat 500 tuffar runt eller står still och repareras. Det krävs körkort för att få köra. Körkort, styrkort, regeringskort. Fria val. Demokrati.

Hannäs, vi blir som fåglar

Hannäs, 10 plusgrader, sol, svag vind. Något händer med svensken. Jag mår som tofsvipan som loopar och ropar över huvudet, som tranparet som nyfiket krafsar i åkern därborta, som bofinken som har något att berätta inifrån ett snår. Och som havsörnen som cirklar runt däruppe, cool och avspänd, på en frisk termik. Vi blir som fåglar, ivriga, förväntansfulla, glada.

Sverige är som en nord-sydlig jättebanan. I norr pulsar folk ännu runt i snön, i söder har bananen spruckit upp. Jorden som plöjdes i höstas blinkar nu fuktig och yrvaken mot den oändligt blå himlen. Imorgon kan det vara vinter igen – så Carpe Diem!

Barcelona, konsten att gå

Barcelona, Fundació Joan Miró, högt upp på Montjuïc ligger detta jättemuseum med vita väggar, stora fönster och öppningar mot rymden. Överallt finns barn i grupp, tätt sittande på golvet framför en målning, tysta och med stora ögon medan läraren viskande berättar historien om tavlan. Eller gående. Konsten att gå i grupp övas på terassen. Som en tusenfoting ringlar barnen fram. Ett levande konstverk, ett av de bästa.

Istanbul, finns drömmen kvar?

Istanbul, här står den. Ett projekt, en dröm som inte riktigt blir verklig. En idé som ligger och skvalpar. Och medan materien sakta komposteras och sönderdelas i spridda atomer kanske drömmen fortsätter att leva i någons huvud – lika vacker som alltid.

Wellington, mot Picton, det regnar

Wellington, eller snarare mitt ute i sundet som skiljer Nya Zeelands två huvudöar från varann, Cook Strait. På väg mot Picton. Den här passagen, där två hav möts och liksom har dragkamp med varann är ökänd som oerhört blåsig. I Wellington, landets lilla pluttiga huvudstad, var det fina vindar, men nu är det det grått och regnigt som en svensk oktoberdag.

Kafét på färjan har kaffe, the och cookies punkt slut. Överallt slås jag av enkelheten, det lite lantliga och avspända. Ingen bryr sig om man går i campingdress mitt inne i stan – precis som i Stockholm under semestern. 

Tokyo, precist och rent

Tokyo, vi går in i ett av de stora varuhusen i Ginza på morgonen, direkt när det öppnar. Vi är de första kunderna. Vid änden av varje varudisk, vid hela raden av diskar, står en välklädd expedit som mottar oss med artig ögonkontakt och en lätt bugning. God morgon Herr President sjunger det inom mig och jag ler avmätt tillbaks. 

På plan minus ett eller två säljs lyxig choklad och tillagas luncher. Munskyddet och det grönaktiga ljuset signalerar kirurgi. Här slickar inte kockarna på fingrarna som hemma. I Tokyo är precision och desinfektion den goda matens moder.

Landsbygden, grannen får tulpaner och jag får kaffe

Landsbygden, sätter mig i bilen, det är morgon, solen står lågt och bländar i gliporna mellan stadens husfasader. Rullar ut över bron, det blir 70, det blir 90 och 110. Susar fram på asfaltsremsan allt längre bort. Här och var en avfart och en samling betonghus tryckta mot varann, däremellan skog, slänter, en och annan sjö med grå våris. Efter drygt 20 mil en smal och krokig väg, det blir 80 och snart 70. 

En kvart senare ut ur bilen och blir stående still omgiven av en häpnadsväckande tystnad. Solen blinkar mot mig genom björkgrenar, hej, hej. Allt annat är stillhet. Sommarstugan ligger som hopfallen i vinterdvala och det knakar i golvplanken. Iskallt. Grannen nere i backen får tulpaner och jag får kaffe. 

Dom bor här året runt. Det blir lite långsamt. De tre husen runtomkring står tomma hela vintern. Svensk landsbygd är enslig. Handlarn, skolan, bussen. Nätverket är sårbart. Fritidspolitiker, landsbygdsföretagare och idésprutor ute i skogen. Enstaka personer gör skillnad.

Efter en timme åter mot stan. Grannen skakar på huvudet. Väl hemma läser jag i en fritids- och landsbygdspolitikers blogg, varsågod det är gratis!

Stockholm, målare och fotografer

Stockholm, Nationalmuseum, världens äldsta bevarade foto är från 1826. Under andra halvan av 1800-talet experimenterades det flitigt inom fotografin för att hitta material som kunde reproducera bilder. Man testade med saltpapper, albuminpapper och koltryck. Och mycket mer, innan silverklorid och silverbromid runt 1880 kom som mer beständiga material. 

Tidningar från den här tiden, och tidigare, illustrerades  med teckningar. Krig och elände, olyckor och katastrofer tecknades av. Ju noggrannare och mer detaljrik, men också fängslande, bilden gjordes desto bättre var den. Många konstnärer var engagerade som nyhetstecknare och illustratörer. Goya i Spanien till exempel.

Jag tänker på detta när jag vandrar runt på Nationalmuseum. Just nu visas verk av de s k Prerafaeliterna. En engelsk konstriktning från just den här tiden. Ett fotografiskt måleri, ofta med klassiska teman som svartsjuka, sjukdom och död. Bilderna innehåller ofta symboler som ledtrådar, ett trasigt fönster, en blombukett i rännstenen, vackra röda äpplen.

Bara sambandet i tid förklarar inte varför man målade som man gjorde. Men säkert en del. Individers fria tankar länkas in som trådar bland andra trådar i en tidsväv.