Stockholm, baklänges genom snön

Stockholm, Första snön faller. På väg ner sticker treåringen på tre trappor ut huvudet och ser lycklig ut. Och ute på gatan en liten pojke med sin pappa, och pojken sitter på huk och ritar med fingret i snön. Cyklar iväg och färdas inombords baklänges flera decennier i livet ända till femåringen. Och anar lyckokänslan över den första snön. Den allra första!

Stockholm, samma men annat

Stockholm, Norrbro är avstängd för trafik på grund av renoveringsarbeten. Man kan stå en stund och titta ner i vattenströmmen. Så som man kan titta in i och rakt igenom en eld. Samma eld men hela tiden nya lågor. Samma ström men nytt vatten. Det liknar livet och kroppen. Sen kan man gå därifrån och välja en annan bro.

Sverige, ruttet hos Toys"R"Us

Sverige, jag växte upp med föreställningen att flickors och pojkars världar var biologiskt bestämda och helt olika. Så gammal är jag. Ändå minns jag min korta dockperiod som en lycklig tid med en mamma som lät mig hållas, och – tror jag – tyckte det var lite roligt.

Men att fortfarande Toys"R"Us skickar ut en våldsamt förlegad genusbild i sin färska katalog till alla barn och hushåll är katastrofalt. Alla flicksaker är rosa mot en rosa bakgrund. Alla pojksaker ligger mot blått. Även Lego är en pojksak. Flickor kan inte bygga, bara vara gulliga.

Och barnen på bilderna intar inte sina symboliska poser spontant som av en en biologisk styrning. Nej, de är hårt regisserade. Dåligt Toys"R"Us, riktigt dåligt!

Krakow, hjälte bakom glas

Krakow, runt hörnan blir jag stirrande på en arbetets hjälte från 1964 som också liknar den där ariske arketypen från 1940. Utmejslade, kraftfulla drag och en visionär, något allvarlig blick som ser över och bortom mig mot ett hägrande fjärran. Samtidigt ett androgynt, nästan feminint drag i ansiktet – läpparna och ögonbrynen.

Nu har vi 2009 och den bleksiktige hjälten bakom glas har degraderats till att visa upp en blårutig kortärmad skjorta som nog ingen vill köpa. Så kan det gå.

London, var det någon där?

London, har ställt kameran på fast underlag för att kunna använda lång slutartid i svagt kvällsljus. Effekten blir att passerande människor blir genomskinliga, som slöjor, löses upp och försvinner. Som människor man mött, som passerat, bleknat bort och bara finns kvar som fragment. Den långa slutartiden i kameran har samma effekt som tiden man lever – en del av spåren av det som skedde suddas ut.

Stockholm, en pumpa bland ljusen

Stockholm, Högalidskyrkan, här kan man få varm buljong och köpa ljus. I urnlunden har människor ställt sina ljus tätt tillsammans, som om de vill värma varann. Men det finns en katt bland hermelinerna. Någon har kompletterat med en Halloween-pumpa. Två traditioner som möts. Ett komplicerat möte för katolska kyrkan rapporterar DN:

–Halloween har underströmmar av ockultism och är absolut antikristligt, säger katolska kyrkans Joan Maria Canals, expert på kyrkliga riter.

Men här får pumpan stå i fred bland ljusen, och det verkar inte störa någon.

Kanske som en hälsning till någon i en urna som gillade Halloween.

Lieuran-Cabrières, de nästan eviga husen

Lieuran-Cabrières, många hus har jag målat av. Dessa väggar, lite senare på kvällen, runt nio sommartid, när solen gått ner bakom någonstans. Dessa väggar. De får en inre lyskraft, varmt gula, mot ockra, och framför ligger luften tät av timjan och rosmarin. Cikadorna i träden därborta raspar outtröttligt på. Och det är som om luften får ett slags fuktighet som är alldeles torr.

De där husen står kvar som de nästan alltid stått. Ett fönster har murats igen eller tagits upp, annars ändras nästan inget. Ibland är det skönt att mäta sin egen existens mot sådant som inte förändras. Istället för barnen som så snabbt växer upp, föräldrarna som kroknar och dör. Årstiderna. Allt som påminner om den puls man ingår i. Och jag får väl sluta med att säga 'carpe diem!' även idag.

Stockholm, inne i ateljén

Stockholm, eftersom regnet fortfarande prickar allt som morgondagg och eftersom kvällen bjudits en timme tidigare från och med igår tänder jag lampan i ateljén. Hej, det var längesen! Och börjar plocka i hyllan med oramade målningar på papper. Titta, den här har jag glömt. Fokuserar in i delar av bilden, fotograferar av en detalj. Lägger ut på bloggen. Så kan det gå.

Stockholm, höst, färger och Photoshop

Stockholm, grått, duggregn och ett mörker som sveper in i slutet av eftermiddagen. Och detta är bara början. Men naturens gula, röda och bruna färger håller kameran igång. Som så ofta blir bilderna inte alls lika storslagna som motivet, mer ett stöd för minnet, ett sätt att väcka upplevelsen.

Med Photoshop-filtret 'torr pensel' plockar jag bort lite av detaljerna och stärker upp kontrasterna. Den övre bilden är justerad, den undre är originalet. Utskriven blev den ganska bra. Men som sagt motivet är bäst, så carpe diem, en vecka till finns det kvar!

Stockholm, stort och litet

Stockholm, man slås av motsatser, lättviktigt betydelsefullt, stort litet. Många som levt tillräckligt många decennier tycker att det viktiga i livet är små, vardagliga händelser och möten. Eller icke-händelser. Att det stora ligger i det lilla. Som att himlen väljer att spegla sig i vattenpölen istället för i havet.

Tikitere, hett vattenfall på Blog Action Day

Tikitere, Hell's Gate, Nya Zeeland, letar efter en idé för att skriva om klimatförändringen som är temat för dagens globala Blog Action Day. En bild dyker upp i minnet. Det var några år sedan.

Det här är världens mäktigaste hetvattensfall, 80 grader varmt. Runt omkring små pölar och dammar med bubblande hetvatten, luften mättad av svavel.

Det är naturligt, ett geothermiskt område med ständiga jordskalv. Det har inget med klimatförändringen att göra, så bilden är helt ologisk. Men så här är det ibland, man letar efter en skrividé och så dyker en bild upp i huvudet.

Vill du läsa vad jag skrev idag på annan plats om det jag skulle skriva om, så läs här!

På landet, kokkaffe, löv och morötter

På landet, är nere i helgen, hälsar på sommarstugan. Det går bra, pratar vänligt med den på håll, trappan, vrider om nyckeln. Inga möss som skuttar undan, ingen misslukt som skvallrar om en kvarglömd soppåse, nej, allt ser bra ut. Men kallt, mycket kallt. Riggar björkved från Statoil (vågar inte berätta för grannen med oändliga vedtravar), tänder i öppna spisen. Fönster upp, luft in. Räfsar löv, ännu mera löv. Kokar kaffe ute på trangia-köket. En granne kommer förbi, fikar. Pekar på fyra tallar och sen på två björkar som borde fällas. Telefonledningar ivägen, staket ivägen, hus ivägen. Det blir precisionsjobb. Kanske i vinter. Fikar lite mer, räfsar lite mer. Och sen faller blicken på det oansenliga trädgårdslandet och den täta tuvan med ihopskrämda morötter. Små, mycket små. Mini kallas dom.

Stockholm, urbant lugn

Stockholm, Högt upp i hus nummer två tillbringar jag mina dagar. Sveriges mest urbana kvarter. Alldeles intill, vid den stora trafikrondellen runt glasskulpturen, finns soffor och ljungplanteringar. Där sitter folk i godan ro med lunchmackan och slickar i sig solreflexer. Avkoppling!

Stockholm, vi blir som löv

Stockholm, Går min vanliga walking runt den vackra, kulliga, halvvilda Långholmen efter jobbet. Tänker på stugan, tomten med staket, det privata. I motsats till parken, det allmänna. Illusionen om ägande, en illusion som jag inte vill vara utan. Men som är kort som ett bloss.

Löven faller snyggt idag, lite lojt, förstrött. Lägger sig bekvämt om varandra på den allmänna marken och blir snart en del av något större.

Stockholm, att flyga

Stockholm, Hemma, fokuserar blicken på en målning jag gjorde för trettio år sedan. Att flyga heter den. Handlar om att våga bli en människa, den man är avsedd att bli. Att ta ett steg ut i det okända. Nu ser jag att den flygande varelsen saknar ben. Och det slår mig att man en gång måste landa. Att landa utan ben och fötter, hur bra är det?

Åmål, semester

Åmål, Sommarkväll på campingen, vindstilla, bara lätta krusningar på Vänerns vatten. Solen glittrar, vattnet kluckar. Disken undanplockad. Kvällsgroggar, kaffe här och var. Ett korsord, en deckare. Vila. Vila. Vila.

Paris, allt har en ände

Paris, Länge har man vetat att jorden är rund. Ändå har föreställningen om en platt jord levat kvar länge. Jag står i övre änden av rue des Bernadins nära Sorbonne i Quartier Latin. Och kommer inte längre. Tanken om den platta jorden dyker upp.

Om man tänker sig en lång vandring rakt fram i något väderstreck skulle den platta jorden någonstans nå sitt slut. Hur ser slutet ut? Ett ofattbart Intet? Eller en mur som i änden av denna lilla Parisgata? Jaha, här slutar världen, bara att vända – eller ska vi hacka ett hål?

Krakow, nej, nej, nej, nej.

Krakow, Går förbi en lekpark med skylt på staketet: Förbjudet att cykla, förbjudet att sparka boll, förbjudet att klättra upp på gungställningen, förbjudet att klättra upp på målställningen, förbjudet att gunga fyra barn samtidigt på gungbrädan, förbjudet att gunga två barn samtidigt i gungan, förbjudet att gå med böjd kropp, förbjudet att ta med sin vovve. En enda tillåten sak uppmanas barnen att göra i denna lekpark: slänga skräp i papperskorgen.

Det har knäckt alla.

Parken är tom.

Hardangervidda, ute och inne

Hardangervidda, Norge, Mil efter mil, ödsligt, storslaget och öppet. Efter en dags färd genom högplatån, genomblåst och med fartljuden kvar i öronen reser jag tältet, kryper in och lägger mig på rygg. Litet, avskärmat, skyddat.

Kanske är det kontrasten ute/inne som gör att jag älskar att ligga så här på rygg, lyssna på naturljud utifrån och titta på tältdukens ljusskiftningar och rörelser i kvällsvinden. Och kanske för att det är så här vi legat under årtusenden, på marken, mitt ute i naturen. När mörkret fallit. Det känns bra.

Stockholm, förstummad på Sergels torg

Stockholm, Jag  har just varit på Moderna Muséet och sett Clay Ketters väggbitar, strukturer och inredningar. Sedan den stora utställningen med 70-talsfoto. Går nu diagonalt över Sergels torg där folk står i små klungor med vajande flaggor.

Stannar till med kameran i hand och plötsligt formerar sig en grupp mitt framför mig. Inte konst, inte teater, det här är verklighet. Står som förstummad och bara stirrar. Sorg över det dagliga våldet, glädje över kampen för frihet. Den dagliga och outtröttliga.

Västervik, hus i ny färg

Västervik, Jag återbesöker staden där jag levde som ung. Går på gator som väcker minnen till liv. Hittar huset där jag hyrde ett vindsrum. Det övergivna tryckeriet som blev min ateljé under några år. Bakgården där det ligger är nu uteservering. Och huset är prydligt inklätt i rödbrun träpanel med svarta knutar. Då var det gulaktigt med spruckna, putsade väggar.

Barndomstiden, ungdomstiden och vuxentiden. Nu är jag mer än vuxen och alla hus i den lilla staden är målade i klara, heltäckande färger: gula, blå, gröna och rosa. Människor mår bättre, är friskare och har mer pengar. Det är bra.

Ändå blir jag glad över det enda huset som inte kvävts av plastfärg, utan fortfarande andas sin historia. Som berättar något.

Barn gillar saker som ger sjuss åt fantasin, ibland mer än perfekta leksaker. Jag känner barnet inom mig och det känns bra.

Lac Retba, saltare än salt

Lac Rose, en bit in i landet från Dakar och så en bit norrut, 800 meter från havet ligger Lac Retba, eller Lac Rose. Den rosa sjön. Just idag dag är det inte så, den speglar mest himlens blå. En historisk avsnörpning från havet genom att sanddynerna växer. Den är tio gånger saltare än Döda Havet. Folk lever på saltet som de skrapar upp från sjöbottnen, fyller båtarna. Kvinnorna går ner till stranden, fyller korgarna och bär upp på huvudet. Fram och tillbaks, tungt jobb, solen bränner, saltvattnet fräter. Ett levebröd, femtio kilo ger 1000 CFA netto. Det är 15 kr, dagsförtjänsten kan bli uppemot 75 kr. 

Dakar, en plats för bön

Dakar, utanför Le Méridien, konferenshotellet. När du behöver finns det alltid en plats för bön.

Dakar, medan tiden går

Dakar, ibland får man anstränga sig för att se bilden i det man ser. Det invanda runt omkring betraktar man inte, det bara finns där. På en ny plats stiger det märkvärdiga fram. Det saknas sammanhang och logik. På taket sitter en man som om han väntar. Nedanför vandrar en annan man i uniform, fram och tillbaks. Bredvid manen på taket står en vinsch med ett tjockt rep. I andra änden av repet en hink på en sandhög.

Det blir, i mitt främmande huvud, en märkvärdig installation. Där en vakt har järnkoll på en hink och en man sitter yogalikt försjunken på ett tak. Medan tiden går och vinschen står.

Stockholm, protest mot för mycket natur?

Stockholm, maj månad är hysterisk. Hägg, syren, fläder, kastanjer och blickar man neråt är varenda tuva som en jättebukett. Naturdofterna är droger, man blir som berusad. Dessutom mer jobb att göra än annars på året, och mer man vill hinna med. Folk blir som galna kvigor vid de numera högtidliga Kosläppen. Många känner nog igen sig.

I ett skyltfönster, just när jag rundat hörnan med ett blommande körsbärsträd som är så vackert att kamerahanden liksom förlamas, just då ser jag ett blygsamt skyltfönster med en bukett lampförsedda plasttulpaner. En lågmäld protest mot den tid som nu är?

Serekunda och Nong Khai, dekorerade bilar

Serekunda i Gambia och Nong Khai i Thailand, och det kunde vara på tusentals andra platser. Men inte överallt. Taxi- och busschaffisar dekorerar vindrutan och intstrumentbrädan med små leksaksdjur, plastblommor, tomtar, glitter och alla möjliga och omöjliga saker. I Afrika och Asien men sällan i Europa.

Är det för att göra jobbplatsen mer personlig eller mer lik som det är hemma? Eller skyddar sakerna mot olyckor? Jag vet inte. Om du vet, berätta för mig!

New York, på The Great Bridge

New York, När bron var färdig 1883 var The Great Bridge världens längsta. Också den första hängbron som använde sig av stålwire. Brooklyn Bridge sträcker sig över East River mellan Manhattan och Brooklyn. Jag stiger på från Manhattansidan och går på promenadplanet med sex filer motorväg under mig. En lätt kvällsbris sveper över floden, jag känner doften. Trafiken dränker alla ljud. Järn, rost, buller.

Stockholm, ögonblick bortom tid

Stockholm, Varje vår samma sak. Ur den bruna jorden ploppar en massa blommor fram. Häpen och förundrad går jag runt och tittar. Ibland utan kamera. Men ser som en kamera, komponerar, skär ut, betraktar. Låter det sedda sjunka in. Eller går in i det sedda. Och just i sådana ögonblick stannar tiden, blir ögonblick bortom tid, ett slags evigheter. Det här är vårlök, min favorit.

Kumasi, snart blir gatan en gata

Kumasi, jag sitter på trappan utanför frisören. I skuggan. Barn springer förbi, hundar. En kvinna som varit och handlat. Och en bil som guppar och knixar sig fram. Och jag tänker på dessa gator som inte är gator. Stenar, hål efter störtregn. Vattensamlingar som dröjer kvar, malariamyggor. Och jag tänker att det är också mitt problem. Kunskapen leds runt hela jorden, nätverken mellan människor kommer att binda oss samman. Nationsgränser får mindre betydelse. Det finns tusen lösningar hur man fixar en gropig gata. Hur man utrotar malariamyggor. Snart, mycket snart är gatan en riktig gata.

Istanbul, mobilt

Istanbul, i denna rörliga tid har han hamnat helt rätt. Mannen med det mobila företaget erbjuder telefon, fotostatkopior, digitala utskrifter och mycket mera, allt drivet av eget elverk. Med det enda störande momentet: bensinmotorn som skapar ström. Imorgon kanske ersatt av solceller. Finns där du finns. Om du finns i Istanbul.

Stockholm, alla har inte ett slott

Stockholm, här och var finns koloniområden som lungor inne staden eller i utkanterna. Som här i Tanto. Med Årstavikens vatten i knät och Högalids husväggar bakom ryggen. Nu ligger myllan svart och fjolårsväxterna bruna slickade mot marken. De flesta odlar grönsaker, örtkryddor och blommor. Men här och var finns någon som avviker. Har man inget slott kan man ändå anlägga en slottspark. Compact gardening...

Asmara, Dawit Isaak och körkort

Asmara, dagen börjar med en caffè macchiato på kafét på huvudgatan där alla känner varann. Solen strilar försiktigt ner genom den svala och lite tunna luften, vi är ganska högt upp – 2 400 meter över havet. Ingen annanstans har jag mött så många genuint vänliga människor. I ingen annan huvudstad har jag kunnat gå helt trygg hem till hotellet, sena kvällar genom smala, mörka gränder.

Idag finns ett upprop i de största svenska dagstidningarna: Frige Dawit Isaak nu!

Körskolans små slitna Fiat 500 tuffar runt eller står still och repareras. Det krävs körkort för att få köra. Körkort, styrkort, regeringskort. Fria val. Demokrati.

Hannäs, vi blir som fåglar

Hannäs, 10 plusgrader, sol, svag vind. Något händer med svensken. Jag mår som tofsvipan som loopar och ropar över huvudet, som tranparet som nyfiket krafsar i åkern därborta, som bofinken som har något att berätta inifrån ett snår. Och som havsörnen som cirklar runt däruppe, cool och avspänd, på en frisk termik. Vi blir som fåglar, ivriga, förväntansfulla, glada.

Sverige är som en nord-sydlig jättebanan. I norr pulsar folk ännu runt i snön, i söder har bananen spruckit upp. Jorden som plöjdes i höstas blinkar nu fuktig och yrvaken mot den oändligt blå himlen. Imorgon kan det vara vinter igen – så Carpe Diem!

Barcelona, konsten att gå

Barcelona, Fundació Joan Miró, högt upp på Montjuïc ligger detta jättemuseum med vita väggar, stora fönster och öppningar mot rymden. Överallt finns barn i grupp, tätt sittande på golvet framför en målning, tysta och med stora ögon medan läraren viskande berättar historien om tavlan. Eller gående. Konsten att gå i grupp övas på terassen. Som en tusenfoting ringlar barnen fram. Ett levande konstverk, ett av de bästa.

Istanbul, finns drömmen kvar?

Istanbul, här står den. Ett projekt, en dröm som inte riktigt blir verklig. En idé som ligger och skvalpar. Och medan materien sakta komposteras och sönderdelas i spridda atomer kanske drömmen fortsätter att leva i någons huvud – lika vacker som alltid.

Wellington, mot Picton, det regnar

Wellington, eller snarare mitt ute i sundet som skiljer Nya Zeelands två huvudöar från varann, Cook Strait. På väg mot Picton. Den här passagen, där två hav möts och liksom har dragkamp med varann är ökänd som oerhört blåsig. I Wellington, landets lilla pluttiga huvudstad, var det fina vindar, men nu är det det grått och regnigt som en svensk oktoberdag.

Kafét på färjan har kaffe, the och cookies punkt slut. Överallt slås jag av enkelheten, det lite lantliga och avspända. Ingen bryr sig om man går i campingdress mitt inne i stan – precis som i Stockholm under semestern. 

Tokyo, precist och rent

Tokyo, vi går in i ett av de stora varuhusen i Ginza på morgonen, direkt när det öppnar. Vi är de första kunderna. Vid änden av varje varudisk, vid hela raden av diskar, står en välklädd expedit som mottar oss med artig ögonkontakt och en lätt bugning. God morgon Herr President sjunger det inom mig och jag ler avmätt tillbaks. 

På plan minus ett eller två säljs lyxig choklad och tillagas luncher. Munskyddet och det grönaktiga ljuset signalerar kirurgi. Här slickar inte kockarna på fingrarna som hemma. I Tokyo är precision och desinfektion den goda matens moder.

Landsbygden, grannen får tulpaner och jag får kaffe

Landsbygden, sätter mig i bilen, det är morgon, solen står lågt och bländar i gliporna mellan stadens husfasader. Rullar ut över bron, det blir 70, det blir 90 och 110. Susar fram på asfaltsremsan allt längre bort. Här och var en avfart och en samling betonghus tryckta mot varann, däremellan skog, slänter, en och annan sjö med grå våris. Efter drygt 20 mil en smal och krokig väg, det blir 80 och snart 70. 

En kvart senare ut ur bilen och blir stående still omgiven av en häpnadsväckande tystnad. Solen blinkar mot mig genom björkgrenar, hej, hej. Allt annat är stillhet. Sommarstugan ligger som hopfallen i vinterdvala och det knakar i golvplanken. Iskallt. Grannen nere i backen får tulpaner och jag får kaffe. 

Dom bor här året runt. Det blir lite långsamt. De tre husen runtomkring står tomma hela vintern. Svensk landsbygd är enslig. Handlarn, skolan, bussen. Nätverket är sårbart. Fritidspolitiker, landsbygdsföretagare och idésprutor ute i skogen. Enstaka personer gör skillnad.

Efter en timme åter mot stan. Grannen skakar på huvudet. Väl hemma läser jag i en fritids- och landsbygdspolitikers blogg, varsågod det är gratis!

Stockholm, målare och fotografer

Stockholm, Nationalmuseum, världens äldsta bevarade foto är från 1826. Under andra halvan av 1800-talet experimenterades det flitigt inom fotografin för att hitta material som kunde reproducera bilder. Man testade med saltpapper, albuminpapper och koltryck. Och mycket mer, innan silverklorid och silverbromid runt 1880 kom som mer beständiga material. 

Tidningar från den här tiden, och tidigare, illustrerades  med teckningar. Krig och elände, olyckor och katastrofer tecknades av. Ju noggrannare och mer detaljrik, men också fängslande, bilden gjordes desto bättre var den. Många konstnärer var engagerade som nyhetstecknare och illustratörer. Goya i Spanien till exempel.

Jag tänker på detta när jag vandrar runt på Nationalmuseum. Just nu visas verk av de s k Prerafaeliterna. En engelsk konstriktning från just den här tiden. Ett fotografiskt måleri, ofta med klassiska teman som svartsjuka, sjukdom och död. Bilderna innehåller ofta symboler som ledtrådar, ett trasigt fönster, en blombukett i rännstenen, vackra röda äpplen.

Bara sambandet i tid förklarar inte varför man målade som man gjorde. Men säkert en del. Individers fria tankar länkas in som trådar bland andra trådar i en tidsväv.

Stockholm, himlen är inget tak

Stockholm, som två vänner följs de åt en stund innan de skiljs, månen och planeten jag borde veta namnet på. För inte så länge sen trodde många att himlen var ett uppspänt tak, och att planeter och stjärnor var små hål som släppte ner ljuset från Guds himmel där bortom till människorna. När min dotter var fem frågade hon "hur kan himlen hålla balansen?". 

Nu vet vi bättre. Det är inget platt tak däruppe, och himlen kan inte tippa omkull.

Kunskapsteori handlar om mänsklig logik som ett verktyg att förstå den sinnligt uppfattbara världen. Både de minsta fysiska partiklarnas egenskaper och universums tillkomst och utveckling. Och det som finns bortom det nu kända minsta och bortom universum, allt längre bort i rum och tid.

Men bortom logiken når inte vetenskapen. Den är fånge i det mätbara och våra hjärnor som bygger logik med språk. I miljontals år har människor blickat mot stjärnhimlen och undrat varför vi lever och varför allt finns. Vi kommer fortsätta att undra.

Beirut, i väntan på barnen

Beirut, tidig vår, innan Israels senaste bombardemang. Denna pinade stad som bombats och återuppbyggts och bombats igen. 

Men nu vet vi ännu inget om det senaste kriget, det har inte kommit än. Vårsolen lyser in över bilbanan, de disneyliknande figurerna i glada färger öppnar famnen mot alla barn. Än står bilarna uppallade och stilla, men snart kommer barnen, skratten, glädjen och ett sprudlande liv. Före bomberna. Och efter bomberna. Det är världens hopp.

Stockholm, i gråskala

Stockholm, sitter på våning tretton, riktar kameran mot väst, zoomar in. Klockan är fem på eftermiddagen, den grå himlen börjar mörkna och snön från igår ger kontrast mot svarta skorstenar och plåttak.

Nu ett par timmar senare när jag tittar på bilden ser jag bara gamla hus. Av en slump skar zoomen ut en bild utan nya hus.

Stockholm är inte proppad med bara gamla hus. Det är inte en statisk, smutsig stad. Folk ser inte ut som och beter sig inte som på femtiotalet. Och en bild berättar aldrig hela historien.